Stouner

Jag skall inte ställa frågan huruvida 'Stoner' av John Williams är självbiografisk.

Boken följer William Stoner från han lämnar familjens småbruk för att studera till att hans död många år senare. Mellan detta beskrivs hans liv. Ett liv fylld med arbete, en akademisk karriär, giftermål, kärlek, barn, vänskap, rivaliteter och mycket annat. Beskrivelserna är distanserade och nyktra. De är aldrig dramatiska. De tar aldrig ut svängarna. Språket är elegant och presist, i alla fall i Rose-Marie Nielsens svenska översättning, och gissningsvis också i originalet. Texten blev dock aldrig tråkig. Kanske gled den i bakgrunden så att jag verkligen kände att jag lärde att känna William Stoner och kunde dela båda hans glädjor och sorger.

Utan att röpa för mycket av handlingen — inte att jag tänker att det gör så mycket här, det är inte en bok där man sitter på helspänn och undrar på hur det kommer att gå — är det mycket av William Stoners liv som inte blir som han har tänkt. Han skall gå lantbruksutbildning, men fångas av litteraturhistoria och startar en akademisk karriär inom det fältet. Han gifter sig med en ung kvinna han tycker är vacker, men äktenskapet blir kyligt. Hans akademiska karriär avtar då han hamnar i konflikt med mer dominanta kollegor. Han tappar i stor grad kontakt med sin dotter under hennes barndom.

Boken är ändå tidigt tydlig med att huvudpersonen själv tycker att han levt ett gott liv. När vi läser kan vi om vi vill kontemplera denna frågan om vi vill: vad är ett gott liv. Skall vi ta modell av William Stoner betyder ett gott liv inte ett problemfritt liv eller ett liv där våra önsken gått i uppfyllelse; men kanske ett liv där vi har varit nyfikna, försöker göra det bästa av situationen runt oss, men också ett liv där vi står upp för det vi tycker är rätt. Det tycker jag ändå William Stoner gör.